Att erkänna för sig själv att man inte mår bra är rätt tufft, man lär sig saker om sig själv som man inte visste fanns där.
Jag har i allt jobbigt lärt mig att jag är inte super women jag klara inte allt, utan jag kan gå sönder jag kan bryta ihop.
Men det läskiga är faktiskt att inte veta hur man ska ta sig ur det, bryta mönstret och faktiskt ta tag i det som bara gör vidrigt jävla ont att hitta tillbaka till sig själv och låta sig själv må bra.

När någon som funnits vid din sida i 10 år någon du älskar som du delat allt med, haft massa bra och även dåliga stunder väljer att gå gör det sjukt ont.
Din bästa vän försvinner den personen du alltid kunde lägga dig i mot och försvinna när allt sög, en del av dig försvinner i rätta ord som jag känner försvinner en del av hjärtat.
Jag har valt att inte vilja prata om det, jag har mest varit arg för det har någonstans varit lättare, iställe för att bara låta mig själv bryta ihop...

Men det betyder inte att jag har slutat älska, slutat sakna...
Man lär sig att det finns en anledning att det tog slut och inte är ni.